Renata Francescon
6.4–4.6 2023

 

Silvae

 

Myllan till växter, och växterne ätas av djuren,

där de göra djurens delar, så att jorden,

som blivit förvänd i säd, går sedermera under namn av säd i människans kropp,

där förvandlas av människans natur till kött, ben, nerver etc.

och då människan efter döden förruttnar,

förfaller Naturens kraft och människan varder åter till jord,

dädan hon tagen är.

Carl von Linné

(Ur K. Ekman (2007). Herrarna i skogen. Stockholm: Albert Bonniers Förlag)

 

Renata Francescons arbeten knyter an till existentiella frågor, våra djupaste känslor samt den kraft och sårbarhet som ryms inom oss.

Hon har utforskat växters levnadsförlopp och därigenom tidens gång och varats förgänglighet.

  Utställningen utgår från skogen och träden, vars existenser är lika sammanflätade och cykliska som människans. Växande måste få ta tid.

   Renata har fördjupat sig i växtneurobiologi, som behandlar hur växter lever. Aktuell forskning visar att växters agerande liknar mänskliga beteenden, att växter livnär och skyddar svagare växter, samspelar och växer tillsammans med andra organismer för att säkerställa bådas utveckling.

   I utställningen närmar Renata sig myten och sagan, där skogen oftast betraktas som mystisk, främmande, fördold, fylld av hemligheter och okända väsen.

   Skildringarna förbinder skogen till det okända, som kan rymma det fantastiska och det fasansfulla. Som skogsrået, skogens härskarinna, i den nordiska folktron, eller den dunkla skog i vilken Dante finner sig ensam i ”Den Gudomliga Komedin”.

​